Hannah Smith

Kategori: Tankar och funderingar

Att inte behöva bry sig om fotsteg som hörs

Nu sitter jag här och ska igen försöka formulera och sätta ord på typiska tankar i en ung hjärna. Påbörjade ett inlägg förut idag om vikten av perspektiv både i med- och motgång, de här inlägget handlar mer om kärlek, känslor och hur det är att inte behöva bry sig om mer än sig själv på gott och ont. Kände att jag kanske behövde få ut detta på ett eller annat sätt dels eftersom jag touchade vid det lite i inlägget döpt till "Kan man sakna något man aldrig haft?" (hittas här) även om de inlägget även rör vid en miljon andra saker och sen såklart för att det är skönt att få ner tankar i text, dela åsikter och erfarenheter med andra. 

Jag tror att vara ensam och känna ensamhet är två olika saker för jag bor trotts allt ensam men känner mig inte alltid ensam som jag förknippar med ensamhet. Men till och från kommer självklart den känslan ofta tillsammans med känslan av att sakna något eller någon. Det jag har märkt är ett mönster av att det ofta på ett eller annat sätt tagit slut med någon jag träffat eller pratat med och även om man inte träffas mycket så har de där smsen fått en att le och känna att denna gång blir det säkert något, jag har aldrig haft ett långvarit förhållande och vet inte om det jag haft ens kallas förhållande eller om man fortfarande är i den så kallade "på g" fasen. Ofta har det av olika anledningar runnit ut i sanden eller bara försvunnit utan svar på varför. Härom dagen slogs jag av en tanke i stil med när har man ett ansvar eller en skyldighet att berätta att man hittat en annan som lockar mer eller helt enkelt att intresset svalnat för den andra? 

Denna tanke slog mig då det faktiskt hände för inte så längesen, att svaren slutade komma och helt plötsligt bilder med en annan på snapchat och instagram. Slog bort tanken med "de är säkert fler med men alla filmas inte", "varför skulle han förra veckan göra planer för att sen dissa" och "varför har han inte bara sagt något så jag slipper känna mig som en idiot som skrivit" med mera. Pratade med en kompis men rykte på axlarna och hittade på ett bra svar till varför som fick mig att låta oberörd. Men tänkte ändå på om inte den där skyldigheten fanns, vi började trotts allt prata för nästan ett år sen efter att ha varit vänner i ganska många och fått upp kontakten igen jag var utomlands han var utomlands så blev en del facebook och snapchat trotts tidsskillnad på alldeles för många timmar, var skönt att ha någon att bry sig om och som brydde sig tillbaka bland utbytesstudenter och för många sena kvällar. Vi fortsatte självklart att prata när jag kom hem och träffades lite sen när han var tillbaka i april. Som så "många" gånger förut samma visa med hjärtan som skickas förtidigt och det envisa leendet på läpparna mitt i nätterna men skillnaden denna gång var planerna det var inte det vanliga vore mysigt med en middag eller vi borde se den här filmen utan det pratades resor och saker framåt i tiden inte imorgon eller nästa vecka. Visst började det med glimten i ögat "vore kul att åka hit" eller "tänk denna utsikt" men blev till "när åker vi" och "vad borde man packa på en sån resa". Därför blev jag både besviken och lite ledsen när det slutade svaras och bilder på vad som ser ut som "get aways" och dejter vi pratade om dyker upp titt som tätt utan ett ord. 

Absolut är jag ju någonstans som vän glad för han skull att han hittade någon att göra dessa saker med men jag hade ändå hoppats att det denna gång skulle vara min tur och att iallafall få svar på ett enkelt varför. Tror om jag är helt ärlig att jag aldrig fått svar på den frågan av någon, kanske en gång men inte mer än så. Visst har inte dejtat hur mycket som helst men om vi skulle ta ett numer som exempel så om jag dejtat 10 personer i mitt liv har 90% aldrig gett en anledning till varför de gick vidare. Är det något man kan kräva och i såna fall när? Är det först när man har en label på vad man är tillsammans eller är det efter ett visst antal månader eller dejter man måste passerat för att tycka att personen är skyldig en förklaring? Vad tycker ni? Har ni gett eller fått en förklring när det här händer eller låter ni tiden sudda bort planer och minnen?  

Visst är det skönt att inte bry sig om någon annan än sig själv, kunna somna på soffan för tredje kvällen i rad och äta middag när klockan passerat tio som för många kvällar tdigare utan att någon frågar varför. Dansa till sent på natten med vänner utan att stressa hem eller vara rädd att väcka någon som sover, inte behöva bry sig när fotstegen hörs klockan tre en lördags natt för att du envist skulle ha klackar och balansen sviker en aning i hallen när dom ska av. Men ibland när det kommer till handling, tvättning eller något som kanske ska bytas eller lagas vill man ha dendär personen att be om hjälp. Någon som ser till att man flyttar sig från soffan till sängen när man vaknar till efter att ännu en gång somnat framför tvn, en anledning att istället vilja stanna hemma framför att gå ut, dela sina med- och motgångar med. Hur mycket jag än tycker om att vara självständig och inte ha krav att bry sig om fler än sig själv så är det okej att ibland bli ledsen, besviken och känna ett hugg av ensamhet medan spotify går på repeat i lurarna tills det känns bra igen och det är okej att fälla en tår eller två när saker inte blir som planerat.        

Kan man sakna något man aldrig haft?

Massa bilder, en del inte ens relevanta men de ger en känsla av vad som komma skall, tror jag.

En tanke slog mig härom dagen och har varit med mig under helgen framför allt; Kan man sakna något man aldrig haft? 

Kanske låter som en konstig sak att fundera över och många tänker nog att svaret är lätt, för vissa är det ett självklart "Ja, det kan man" eller "Självklart, konstigt att du ens ställer frågan" medan för andra är nog svaret "Nej", "Är du knäpp" eller "Hur vet du ens att du vill ha det/vad du vill ha om du aldrig haft det". Min första tanke när frågan kom upp i huvudet var att jag blivit knäpp av att ha för mycket ledig tid men att ja det kan man väl, lite senare blev svaret att nej det kan man ju inte eftersom man inte vet hur det skulle vara om man haft det. Ju mer jag funderade desto mer hamnade jag mitt emellan mina tidigare svar. 

Livet är ju uppbyggt på att uppfylla mål och drömmar man inte uppnått ännu men tror att man blir lycklig/nöjd när man når. När man inte når dessa känner man sig misslyckad och man har en längtan eller fundering över hur det hade varit om man nådde dit. Kanske en vision eller en romantiserad bild av hur det skulle vara. Alla har väl föreställt sig sin första lägenhet, sitt första jobb eller första kärlek/första förhållandet framför sig innan det har kommit på tal att flytta, jobba eller dejta. Kanske gått med föräldrarna på IKEA eller annan valfri möbelbutik och tänkt att sådär vill jag att mitt framtida kök ska se ut eller tittat på valfri serie och sett en av huvudpersonerna gå över ett knarrande golv i morgonrock och sätta sig vid det där perfekt stora fönstret som släpper in precis lagom med ljus och kika ut mot morgon solen med en kopp kaffe innan jobbet/skolan, och tänkt sådär ska jag vara i framtiden. Sofistikerad, glamorös och utan ett problem i världen. Verkligheten blir sen en annan den första lägenheten ser inte ut som du hade tänkt dig, men den är din så du är lika glad ändå, första kärleken är över innan den ens har börjat och första jobbet är motsatsen till glamoröst. 

Nej delen är mer åt det hållet du vet ju ändå inte hur det är eller hur det blir innan du har det framför dig, för så är det ju bilden du har av hur de är blir ju sällan verkligheten. Så hur kan du då sakna det? Du har ju ändå bara rusat fram i dina tankar och föreställt dig något som kanske inte ens blir så men ändå görs de om och om igen. Varje gång "Nästa lägenhet/hus kommer vara precis som jag tänkt mig", "Nästa jobb kommer vara mitt drömjobb och allt kommer vara perfekt" och såklart inför varje första dejt spenderar du alldeles för länge framför spegeln med att välja ögonskugga, om håret ska lockigt eller rakt och minst två av dina närmaste vänner blir bombade med bilder på de kläder du inte kan välja mellan. Dejten går bra ni träffas igen, förhoppningar kanske väcks och du skickar i väg ett hjärta i slutet av smset även om det kanske är tidigt och nervöst öppnar du svaret. Allt verkar gå bra till en dag då du inte får svar, en dag blir två som blir en vecka efter det inser du att det nog är kört även om det verkade bra, tills svaren slutade komma. Du funderar över vad du gjorde för fel men du kommer aldrig få veta, kanske äter du lite glass, tar ett glas vin en onsdag och är lessen ett tag innan du börjar om på samma sätt igen. 

Ni förstår hur mina tankar gått fram och tillbaka under dessa dagar, även om jag inte vet vad mitt svar är just nu, om en vecka, månad eller år så lutar det nog åt ett ja för tillfället. För som jag skrev så även om det gång på gång inte blir som man tänkt så testar man igen och igen även om resultatet fortfarande inte når upp till visionen du hade när du började. Men frågan är om det kan kallas saknad eller om det ska kallas något annat. Tror det beror på vad det handlar om du kanske inte kan sakna en lampa som du sett i ett showroom fast du längtar ju efter att köpa den så det kanske kan det räknas ändå. När det kommer till vissa saker tror jag att ordet sakna är på sin plats även om det jag föreställt mig är helt fel, just nu är det nog två saker, dessa bidrog till min fråga, ett jag saknar mitt glammiga jobb där jag går i en snygg skjorta med ett par snygga byxor eller kanske kjol med ett par snygga klackar till för att sen när dagen är slut känna den härliga känslan av ledighet och fundera över vad jag ska göra till middag. Sak numer två är någon att dela mitt liv med, kanske är fel ord men saknar sällskap av någon jag tycker om, att klä upp mig och gå på dejt med någon som ger mig fjärilar i magen och le sådär fånigt mot telefonen när jag ser namnet på skärmen. Någon att se på film med under tystnad och njuta av varandras sällskap. Tror inte jag behöver förklara mer vad jag menar, även om jag inte haft det ännu och trivs bra i lägenheten med mig själv så ser jag ju hur de vänner som har detta mår, kärleken när de tittar på varandra och självklart alla ups and downs och det ger känslan av att komma ett steg närmare perfekt när de faller på plats men så kommer besvikelsen igen när allt är bra tills svaren slutar komma, glassen hamnar i frysen trotts att plånboken säger nej och fjärilarna dör sakta men säkert, en efter en.  

Vet inte vart jag ville komma med inlägget men eftersom inte så många kikar in här kändes det skönt att få ur mig lite tankar, kommer troligen inte få några svar i kommentarsfältet. Vet inte om inlägget handlar om förväntningar som inte nås, hur vi som människor målar upp bilder över framtiden gång på gång även fast det inte blir som vi tänkt, kärlek/dejtande/vad jag bör kalla det eller en mix av alla dessa saker. Frågan finns fortfarande kvar och fler kanske är på väg men någon gång kommer svaret. 

Om ni har orkat läsa allt, vad tror ni kan man sakna något man aldrig haft?