Hannah Smith

Att inte behöva bry sig om fotsteg som hörs

Nu sitter jag här och ska igen försöka formulera och sätta ord på typiska tankar i en ung hjärna. Påbörjade ett inlägg förut idag om vikten av perspektiv både i med- och motgång, de här inlägget handlar mer om kärlek, känslor och hur det är att inte behöva bry sig om mer än sig själv på gott och ont. Kände att jag kanske behövde få ut detta på ett eller annat sätt dels eftersom jag touchade vid det lite i inlägget döpt till "Kan man sakna något man aldrig haft?" (hittas här) även om de inlägget även rör vid en miljon andra saker och sen såklart för att det är skönt att få ner tankar i text, dela åsikter och erfarenheter med andra. 

Jag tror att vara ensam och känna ensamhet är två olika saker för jag bor trotts allt ensam men känner mig inte alltid ensam som jag förknippar med ensamhet. Men till och från kommer självklart den känslan ofta tillsammans med känslan av att sakna något eller någon. Det jag har märkt är ett mönster av att det ofta på ett eller annat sätt tagit slut med någon jag träffat eller pratat med och även om man inte träffas mycket så har de där smsen fått en att le och känna att denna gång blir det säkert något, jag har aldrig haft ett långvarit förhållande och vet inte om det jag haft ens kallas förhållande eller om man fortfarande är i den så kallade "på g" fasen. Ofta har det av olika anledningar runnit ut i sanden eller bara försvunnit utan svar på varför. Härom dagen slogs jag av en tanke i stil med när har man ett ansvar eller en skyldighet att berätta att man hittat en annan som lockar mer eller helt enkelt att intresset svalnat för den andra? 

Denna tanke slog mig då det faktiskt hände för inte så längesen, att svaren slutade komma och helt plötsligt bilder med en annan på snapchat och instagram. Slog bort tanken med "de är säkert fler med men alla filmas inte", "varför skulle han förra veckan göra planer för att sen dissa" och "varför har han inte bara sagt något så jag slipper känna mig som en idiot som skrivit" med mera. Pratade med en kompis men rykte på axlarna och hittade på ett bra svar till varför som fick mig att låta oberörd. Men tänkte ändå på om inte den där skyldigheten fanns, vi började trotts allt prata för nästan ett år sen efter att ha varit vänner i ganska många och fått upp kontakten igen jag var utomlands han var utomlands så blev en del facebook och snapchat trotts tidsskillnad på alldeles för många timmar, var skönt att ha någon att bry sig om och som brydde sig tillbaka bland utbytesstudenter och för många sena kvällar. Vi fortsatte självklart att prata när jag kom hem och träffades lite sen när han var tillbaka i april. Som så "många" gånger förut samma visa med hjärtan som skickas förtidigt och det envisa leendet på läpparna mitt i nätterna men skillnaden denna gång var planerna det var inte det vanliga vore mysigt med en middag eller vi borde se den här filmen utan det pratades resor och saker framåt i tiden inte imorgon eller nästa vecka. Visst började det med glimten i ögat "vore kul att åka hit" eller "tänk denna utsikt" men blev till "när åker vi" och "vad borde man packa på en sån resa". Därför blev jag både besviken och lite ledsen när det slutade svaras och bilder på vad som ser ut som "get aways" och dejter vi pratade om dyker upp titt som tätt utan ett ord. 

Absolut är jag ju någonstans som vän glad för han skull att han hittade någon att göra dessa saker med men jag hade ändå hoppats att det denna gång skulle vara min tur och att iallafall få svar på ett enkelt varför. Tror om jag är helt ärlig att jag aldrig fått svar på den frågan av någon, kanske en gång men inte mer än så. Visst har inte dejtat hur mycket som helst men om vi skulle ta ett numer som exempel så om jag dejtat 10 personer i mitt liv har 90% aldrig gett en anledning till varför de gick vidare. Är det något man kan kräva och i såna fall när? Är det först när man har en label på vad man är tillsammans eller är det efter ett visst antal månader eller dejter man måste passerat för att tycka att personen är skyldig en förklaring? Vad tycker ni? Har ni gett eller fått en förklring när det här händer eller låter ni tiden sudda bort planer och minnen?  

Visst är det skönt att inte bry sig om någon annan än sig själv, kunna somna på soffan för tredje kvällen i rad och äta middag när klockan passerat tio som för många kvällar tdigare utan att någon frågar varför. Dansa till sent på natten med vänner utan att stressa hem eller vara rädd att väcka någon som sover, inte behöva bry sig när fotstegen hörs klockan tre en lördags natt för att du envist skulle ha klackar och balansen sviker en aning i hallen när dom ska av. Men ibland när det kommer till handling, tvättning eller något som kanske ska bytas eller lagas vill man ha dendär personen att be om hjälp. Någon som ser till att man flyttar sig från soffan till sängen när man vaknar till efter att ännu en gång somnat framför tvn, en anledning att istället vilja stanna hemma framför att gå ut, dela sina med- och motgångar med. Hur mycket jag än tycker om att vara självständig och inte ha krav att bry sig om fler än sig själv så är det okej att ibland bli ledsen, besviken och känna ett hugg av ensamhet medan spotify går på repeat i lurarna tills det känns bra igen och det är okej att fälla en tår eller två när saker inte blir som planerat.        

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas